Fick en fråga om livet en gång när jag jobbade i skolan. (Barn 14 år)
- Har du haft det jobbigt i livet?
- Ja nån gång har jag väl haft det. Men jag tror generellt att vi alla har våra egenheter och har det jobbigt ibland. (Svarade jag.)
- Ja det har du rätt i, sa barnet och barnet sken upp som en sol.
Går man igenom något jobbigt behöver man inte vara den enda i världen att göra det. Öppenhet till samtal är nyckeln till mycket tror jag i alla åldrar.
Varför är det ändå så svårt för många att prata? För mig har det alltid varit självklart att vara öppen, men å andra sidan kan ju även det vara en nackdel då, om man är öppen uppfattas man som för mycket och jobbig eller naiv. Även om man är allt det vad spelar det för roll? Jag har tänkt mycket på det här med att se tecken och hjälpa andra. I somras förlorade jag och Jimmy en vän som betydde otroligt mycket för oss. Det var bland den största chocken, att förlora honom så oväntat. Våga prata. Våga vara ärlig. Våga säg som det är. Våga lyssna. Våga kämpa. Våga vara närvarande. Våga vara naiv. Våga vara för mycket. Det kan faktiskt hjälpa. Det kan rädda liv. En vän sa till mig en gång tack vare dig och Jimmy för att ni gett mig hopp, har jag inte tagit mitt liv. Lyssna på dessa orden och förstå dess innebörd. Välj alltid livet.
Att han sa så var den mäktigaste känslan i världen. Det var den mest tårgripna känslan i världen. Livet är så skört och det är så viktigt att våga vara i det, i alla dess former.
Comentarios