Idag beslutade jag och min förening/ organisation Sätt stopp- mot vuxenmobbning att ta en paus. Det har varit en dröm sedan jag var ung att starta en förening, men ibland måste man leta nya stigar. Många vändor, mycket kärlek, drömmen finns fortfarande och vi tar bara paus. För några år sedan började jag att skriva på en bok. Jag har inte vågat publicera den då jag är fullkomligt utlämnande och ärlig. Här kommer introduktionen för att hylla vårt arbete med Sätt stopp och en påminnelse om att min dröm är en dröm att förverkliga.
Foto: Daniel Sthålbrand
Äntligen ringer klockan för dagen. Jag och min bästa kompis tittar på varandra och fnissar. Vi ska hänga ikväll hos mig under stjärnorna.
- Du Karolin, säger Jenny en annan klasskompis. Jag skulle gärna vilja prata med dig.
- Absolut säger jag och slår igen matteboken med en lättnad.
Vi går till ett av uppehållsrummet för att prata. Jag var ett mellanting i högstadiet, jag hängde med allt och alla. Jag var en Krambjörn aka clown. Det var lätt att umgås med mig och jag lyckades alltid få vänner. Vi ställer oss mot en av dörrarna och hon tittar på mig.
- Du det är en sak jag tänkt på, jag vill inte göra dig ledsen, men jag märker hur vår mattelärare beter sig mot dig och det hon gör är inte ok. Om du känner att du behöver prata så finns jag här.
Från den dagen brast allting. Jag kände mig lycklig att det inte bara var jag som insåg att vår mattelärare mobbade mig. Jag hade haft panikattacker när jag skulle ha matte, men gick ändå, det var ju viktigt för min utbildning. Jag kände mig förnedrad, smutskastad. Jag var kamratstödjare sedan 3 år tillbaka och alla uppskattade mig. Men inte vår mattelärare. Hon underkände mig inte bara i matte, utan även i NO som hon också hade som ämne och många gånger utan förklaring och när jag ville göra omprov eller få ett svar varför jag alltid blev underkänd hade hon inte tid. Jag fick oförklarliga utskällningar på varje lektion, när jag räckte upp handen, nekades jag svar. Hon blängde ilsket på mig i korridorerna och hon sa till mig rakt ut på möte när mina föräldrar också ville ha svar på varför jag hela tiden blir underkänd och inte får hjälp. Vi satt med vår rektor, Min AO lärare, min mamma och denna mattelärare med elak ton säger...
- Karolin kommer ALDRIG bli godkänd i matte.
Jag tittade på min klasskompis och grät. Tillslut fick jag fram.
- Jag har inte vågat ta upp något, jag har ignorerat henne och hon mig. Allt jag gör är fel. Ingen annan märker, men nu gör du det och jag vet inte vad jag ska göra.
- En sak bara, sa min fina räddande ängel till klasskompis. Du ska inte behöva känna såhär. Prata med dina föräldrar och jag kan följa med dig till rektorn om du vill.
Det blev en karusell från den dagen. Med smärtsamma känsloattacker. Jag fick ångest så fort jag skulle ha matte med denna lärare, många gånger fick min mamma hämta mig från skolan. Jag fick yrsel, jag fick svårt att andas. Ändå ignorerade lärarna detta, trots att mina andra klasskompisar sa ifrån ignorerades jag.
Jag torkade tårarna och min fina räddande ängel, min klasskamrat gav mig en kram. Att hon trodde och såg på mig var det mest värdefullaste och finaste hon hade kunnat ge mig den dagen.